Skip to content
I senaste avsnittet av Ledarperspektiv hade jag en liten utläggning om ”Motståndsrörelsen 3.0”. Jag skulle här vilja sätta det hela även på pränt och försöka utveckla vad jag menar.
Jag menar
Motståndsrörelsen är på väg in i en ny fas i sin verksamhet. Jag
baserar det på vad jag ser i den typ av aktioner som redan äger rum
och hur diskussionen går internt. Vi har haft flera möten där vi
pratat om denna typ av verksamhet och vi följer en enhetlig linje.
Eftersom vi är på
väg in i Motståndsrörelsen 3.0 så har det naturligtvis funnits
både ett 1.0 och 2.0. Innan jag kommer in på ”Motståndsrörelsen
3.0” vill jag gå igenom de två första faserna.
Motståndsrörelsen
1.0 var, grovt förenklat och undantaget de absolut första åren,
en organisation som från 1997 till 2012 var gatukampsbaserad men i
övrigt var mycket intern. Verksamheten bestod i stort enbart av
offentliga tidningsförsäljningar och basaktivism. Aktionerna var
likriktade och så även budskapet (som var ideologiskt snarare än
Med ännu ett år förflutet och med det massiva mängder aktivism som har genomförts – såväl intern som utåtriktad – har det här arbetats fram en uttömmande rapport. Som vanligt har det ägt rum demonstrationer och torgmöten, kampsportsträningar, vildmarksturer, banderolluppsättningar, föreläsningar, familjeträffar och mycket, mycket annat – från Trelleborg i söder till Kiruna i norr.
Som det konstaterades redan i Nordiska motståndsrörelsens nyårstal är det inte någon enstaka aktivitet eller aktionsform som sticker ut enormt mycket mer än någon annan under året, utan istället har det varit en mycket jämn hög kvalité genomgående från januari till december.
Sett till kvantitet är nivåerna av aktivism som genomförts bara minimalt lägre än under 2022 och det får för detta året ses som oerhört bra då 2022 trots allt var valår med en enormt ökad mängd aktivism till följd av det. Antalet kamprapporter som publicerats är faktiskt fler än 2022, men då mycket av den kvalitat
